12-01-2011
Idag var jag i skolan och gjorde lite projekt arbete.
jag valde att ta ganska lättsamma bitar av boken så att jag slapp med alla känslor i skolan vilket kunde ha bllivit jobbigt.
jag skrev om hur kul jag hade med min tre barndomms vänner kim alex och linus, det var nog nåra av de bästa och sämsta åren i mitt liv. Det var då allt började, allt trassel med polisanmälningar hit och dit, och skriverier i tidningar.
När jag skrev detta kunde jag inte låta bli att le, jag insåg hur mycket jag växt som människa. Det är faktiskt inte förrän nu som jag kan förstå varför mamma gav mig alla dessa utegångsförbud. jag såg även hur vild jag var, vild var bara förnamnet, efternamnet är nog kaotisk.
jag skrev om alla bus vi hittade på, jag blev så full i skratt. Att ingen kom på oss?!
Sen skrev jag även hur det var att vara sjutton år och få veta att man har olika slags diagnoser som man förmodligen kommer att få leva med hela livet. Det var lite jobbigt att blicka tillbaka på det, inte psykiskt utan att just när det hände mig så var det så många tankar i hjärnan så jag kan inte riktigt återspegla det till sin rättvisa bild.
Sen skrev jag även om hur mamma reagerade på det hela och skrev även lite om min pappa i hans tonår.
Han var lika vild som jag var, om inte värre. Redan som 10 år hade pappa lyckats bränna ner ett helt hus och innan tretton hade han krashat sin systers bild på en åker. Ja, vad ska jag säga?
Våra själar är vilda och kroppen och hjärnan hänger inte alltid med i svängarna.
Pappa har alltid förstått mig och tagit mitt parti, han är verkligen en hjälte för mig, och en förebild.
Jag ser det på detta viset, jag kommer alltid vara vild, men jag kan vara vild till min fördel istället så att det blir till min nackdel.
jag valde att ta ganska lättsamma bitar av boken så att jag slapp med alla känslor i skolan vilket kunde ha bllivit jobbigt.
jag skrev om hur kul jag hade med min tre barndomms vänner kim alex och linus, det var nog nåra av de bästa och sämsta åren i mitt liv. Det var då allt började, allt trassel med polisanmälningar hit och dit, och skriverier i tidningar.
När jag skrev detta kunde jag inte låta bli att le, jag insåg hur mycket jag växt som människa. Det är faktiskt inte förrän nu som jag kan förstå varför mamma gav mig alla dessa utegångsförbud. jag såg även hur vild jag var, vild var bara förnamnet, efternamnet är nog kaotisk.
jag skrev om alla bus vi hittade på, jag blev så full i skratt. Att ingen kom på oss?!
Sen skrev jag även hur det var att vara sjutton år och få veta att man har olika slags diagnoser som man förmodligen kommer att få leva med hela livet. Det var lite jobbigt att blicka tillbaka på det, inte psykiskt utan att just när det hände mig så var det så många tankar i hjärnan så jag kan inte riktigt återspegla det till sin rättvisa bild.
Sen skrev jag även om hur mamma reagerade på det hela och skrev även lite om min pappa i hans tonår.
Han var lika vild som jag var, om inte värre. Redan som 10 år hade pappa lyckats bränna ner ett helt hus och innan tretton hade han krashat sin systers bild på en åker. Ja, vad ska jag säga?
Våra själar är vilda och kroppen och hjärnan hänger inte alltid med i svängarna.
Pappa har alltid förstått mig och tagit mitt parti, han är verkligen en hjälte för mig, och en förebild.
Jag ser det på detta viset, jag kommer alltid vara vild, men jag kan vara vild till min fördel istället så att det blir till min nackdel.
Kommentarer
Trackback
