Mittliv

Ojoj vad jag har hunnit med mycket nu.
i helgen och förra veckan har jag hunnit skriva klart flera kapitel.
Jag har gjort 5 kapitel och hunnit få klart mitt omslag till boken.
Allt som allt har jag jobbat ihop ca 20 H.

Nu har jag även bestämt att jag ska trycka boken själv för om jag lämnar in den på vulkan.se så får de ägande rätt till boken vilket jag inte vill.

Boken kommer förmodligen vara färdig skriven redan på onsdag eller torsdag.
Boken ska kosta 60:-/st
Och flera har redan bokat många utav dem.

Nu under kvällen har jag kämpat så pass mycket att all min text till boken är klar!


Allt som allt har jag fått ihop 85H

Ikväll ska jag dessutom omformatera det jag skrivit från a4 till bok-format, vilket förmodligen kommer ge mig mycket tillägg med timmar på boken.
Och imorgon ska jag fota baksidan till boken och redigera den, och sedan under dagen förmodligen trycka den och börja dela ut den till dem som bokat en bok.

Emelie Wahlund har sagt ja till att hjälpa mig med min boks framsida, jag hade redan en bild sedan innan men hon ska hjälpa mig med redigering.
Bilden jag valde var lite redigerad sen innan utan Lina Runström men jag ville ha mer gjort så då bad jag Emelie.
Jag kommer att ta kontakt med Emelie i slutet av veckan och höra hur det går.

Imorgon och på onsdag så ska jag påbörja det sista kaptilet i min bok dvs. "tillfrisknandet"

Idag har jag börjat skriva om mitt tillfrisknande, eller iaf första samtalet med min mor som inledde alla mina samtal med bup. Dessutom skrivit om hur allt kändes när jag erkände för min mor om misshandeln.
Det går framåt nu med projektet och jag känner mig ganska peppad inför att färidgställa den.
Jag har även skrivit en liten dikt som jag är mycket nöjd med!

Det som jag tycker är lite svårt just nu är nog allt detta med omslag och avslutet på boken, det känns som att jag inte riktigt vet hur jag ska avsluta den på ett bra sätt.

Nu har jag lagt ned 5H på detta och kommer förmodligen skriva mer under dagen.

Sammanlagt har jag nu 55H och är mycket nöjd.

Har vart hemma nu i två dagar, är sjuk.
Så nu har jag jobbat stenhårt med ett kapitel där jag skänker en tanke till Simone.
Det var väldigt svårt att skriva klart det, för det var så mycket jag ville få sagt.
Sen har jag ÄNTLIGEN hittat bilden jag ska ha på mitt omslag.
det är en gammal bild på mig när jag mådde som värst, den är ganska magstark och alla kommer inte att avguda den.
men det är trots allt min bok, så jag har bestämt mig!

Till detta har jag ägnat mycket tid och arbete så nu är jag uppe i 50 timmar !!!!
Hälften klart och jag är så stolt!

här kommer en förhandsvisning på bokomslaget.

Nu känns det verkligen som att jag kommer framåt i mitt arbete, jag håller på och plöjer av den jobbigaste delen i mitt liv.
Och när jag behöver paus från den delen så har jag nu börjat skriva på min slutrapport, och denna vecka kommer jag att försöka få klart den första delen utav den vilket är inledning, syfte och hur jag tänkte utföra arbetet.
Sedan håller jag även på med en ganska stor brainstorming, det är för att komma på vad boken ska heta.
Så jag har skrivit upp viktiga händelser i mitt liv och utifrån dem väljer jag ett namn åt boken.
Så mitt mål denna vecka är att komma på ett passande namn till boken och att sedan skriva om min första vistelse på akut psyk.

Och hittills har jag jobbat 3H men det kommer att tillkomma 3H till sedan när dagen är slut och då är jag uppe i 36 H allt som allt.

Vart uppe ganska länge inatt, snart ska min bok vara klar, och jag har 27 timmar på projektet.
Lite ångest är det ju i det hela, men nu har jag under flera dagar faktiskt kollat efter lite gratisbokförlag.
Jag tror jag kommer att ge min bok till vulkan så binder dem den och gör själva slut produkten klar.
Dock måste det minst vara 50 sidor för att kunna nå upp till en pocket bok.

Men jag ska undersöka vidare på vulkan, men det verkar lovande!
Sammalagt har jag kanske 3H på att bara leta efter detta, som då skett på google.

Nu ska jag faktiskt börja fundera på framsida och baksida och för/efter ord i boken.

här kan du hitta vulkan och kika lite.

Har en riktigt jobbig dag idag, jag är verkligen nere i en svacka av min sjukdom.
Natten har vart hemsk, den var brutal.
Så nu satte jag mig ned och skrev om det som framkallar min gamla vän ångesten som mest.
Min tid på akut psyk.
Det blev en dikt, den var otroligt svår att skriva.
Minnena jag har därifrån är ej vackra, och många utav minnena är borta p.g.a att man fick så pass mycket mediciner så mycket av det jag kommer ihåg är mest bara en drogdimma.

Mediciner och tvångsinjektioner.

Det tog mig ca 2 timmar att skriva klart denna.

Nu är jag uppe i 27H i projektet, jag ligger
ganska dåligt till med tiden, men jag har somsagt en svacka i mitt måeende.

Nu har jag skrivit i 5 H.
Jag skrev klart kapitlet "familjen", Säger bara wow!
Hur man höll på, hur dåraktig jag var.
Sen har jag även ringt linus nu och fått lite minnen återspeglade för mig.
Så nu har jag skrivit några minnen med honom och Kim och Alex.
Kan inte göra annat än att le när jag kollar tillbaka på de soliga sommrar dagarna.
Sen har jag även börjat på ett väldigt jobbigt kapitel som handlar om en kompis bortgång och hur tankarna gick runt det.
Dessutom hur det kändes, det var fruktansvärt jobbigt att börja skriva detta.
Men dock blev aldrig det kapitlet klart pga att min rygg bröt ihop under den kvällen.

Nu har jag i alla fall nått mitt mål denna vecka, dvs att få in 5H till.

Nu är jag upp i 25 timmar och det kan hända att det kommer bli lite mer denna vecka beroende på hur mycket läxa som måste göras.

Nu har jag börjat på ett nytt kapitel som heter "familjen".
Det handlar om hur jag och mina kompisar såg på saker och ting.
Och hur mamma började inse att det var försent att ens försöka få mig lugn.
har bara skrivit i en timme dock så det är inte färdigskrivet.

Men underdagen tänker jag försöka få tag på Linus som jag umgicks med då för att få lite tillbaka blickar på allt vi faktiskt gjorde. Kommer knappt ihåg något av det längre, min hjärna verkar ha försökt bearbetat bort det.

Hoppas på att han har något relevant att säga om saken, annars vet jag faktiskt inte vem jag ska vända mig till.
Skulle gjärna ringa Kim och fråga, men hon har nyss förlorat en i familjen så hon har verkligen annat för sig.

Som ni ser så är det inte bara jag som blivit helt förstörd efter allt som hänt, alla i min "familj" är så gott som förstörda själar idag.

Det har vart en intensiv vecka nu när skolan dragit igång.
Att hinna med fem timmars projekt var svårare än vad jag trodde.
Men nu har jag 20 timmar, jag har hunnit med 4 nya kapitel där jag berättar om mamma och pappas uppväxt.
Och om hur det var att få veta om sina diagnoseer som tonåring och hur det är att leva med dem.
Har även hunnit skriva lite om min storebror. Att skriva om honom var lite jobbigt, vi har ju inte så bra relation än idag så det tog på psyket att skriva om vad som är underläggande för hur vi har det idag.

Nästa vecka planerar jag att hinna med fem timmar till.
*Då ska jag försöka skriva lite mer tyngre saker, såsom dödsfall och min första psykakuts visit.
*Detta kommer förmodligen att bli jobbigt så jag är inställd på att det får ta längre tid än vanligt för att skriva ett kapitel.
*Sedan ska jag även försöka spåna i vad jag ska ha för bokförlag när jag är klar med boken.

Idag var jag i skolan och gjorde lite projekt arbete.
jag valde att ta ganska lättsamma bitar av boken så att jag slapp med alla känslor i skolan vilket kunde ha bllivit jobbigt.

jag skrev om hur kul jag hade med min tre barndomms vänner kim alex och linus, det var nog nåra av de bästa och sämsta åren i mitt liv. Det var då allt började, allt trassel med polisanmälningar hit och dit, och skriverier i tidningar.
När jag skrev detta kunde jag inte låta bli att le, jag insåg hur mycket jag växt som människa. Det är faktiskt inte förrän nu som jag kan förstå varför mamma gav mig alla dessa utegångsförbud. jag såg även hur vild jag var, vild var bara förnamnet, efternamnet är nog kaotisk.

jag skrev om alla bus vi hittade på, jag blev så full i skratt. Att ingen kom på oss?!

Sen skrev jag även hur det var att vara sjutton år och få veta att man har olika slags diagnoser som man förmodligen kommer att få leva med hela livet. Det var lite jobbigt att blicka tillbaka på det, inte psykiskt utan att just när det hände mig så var det så många tankar i hjärnan så jag kan inte riktigt återspegla det till sin rättvisa bild.
Sen skrev jag även om hur mamma reagerade på det hela och skrev även lite om min pappa i hans tonår.

Han var lika vild som jag var, om inte värre. Redan som 10 år hade pappa lyckats bränna ner ett helt hus och innan tretton hade han krashat sin systers bild på en åker. Ja, vad ska jag säga?
Våra själar är vilda och kroppen och hjärnan hänger inte alltid med i svängarna.
Pappa har alltid förstått mig och tagit mitt parti, han är verkligen en hjälte för mig, och en förebild.

Jag ser det på detta viset, jag kommer alltid vara vild, men jag kan vara vild till min fördel istället så att det blir till min nackdel.

Har börjat skolan nu efter lov och praktik, haft lite ledigt från mitt projekt men nu tänker jag sötta igång igen.
Denna veckan har jag tänkt att jag åtminstone ska komma upp i 20 timmar vilket innebär att jag ska ägna 5H till projektet.

Anledningen till att jag inte gjort något med projektet är att jag har  haft en svår tid framför mig med en väns bortgång och att vuxenlivet kom ikapp mig vilket var svårare än vad jag trodde.

Men nu ska jag sätta igång igen, just nu håller jag på att gå igenom högstadiet, det hände mycket då som förmodligen är underläggande för mitt mående idag. Det var pubertet och grupptryck och en  massa fylla.

Ska även börja kolla efter ett förlag som kan trycka min bok, men om jag inte hittar något så ska jag försöka deigna något helt eget.

Anledningen till att jag valde att just skriva en bok om mitt liv är för att jag skulle vilja visa helt hela världen hur det är att leva med depression och olika slags störningar, vill visa hur en vardag kan vara för oss som har ett förstört psyke.

Jag vill även göra boken för min egen skull, ett sätt att kunna bearbeta och gå vidare i livet.
Visst, min vardag kommer aldrig att se ut som en "vanlig" 20-årings vardag.
Jag kommer att behöva terpi i flera år framöver och många mediciner innan jag kommer kunna vänja mig vid mitt emotionella liv.

Vissa dagar mår jag bra och vissa mår jag dåligt, men värst är nätterna.
Tro mig, att ha ångesten som din bästa vän är som att ha en falsk vän som alltid vänder dig ryggen till.
Men jag har en glöd inom mig, jag ska kämpa, jag ska klara allt som jag tar för mig.

Se upp världen!
Linnéa Condé kommer att gå långt!